myworldmylife

Så var det dags igen. Igår hade jag min första fotbollsmatch på tre och en halv månad. Foten kändes bra, vädret var perfekt, jag var laddad. Första halvlek började bra för oss, men slutade med att vi bara fick jaga. 0-2 i halvtid. Andra halvlek kom vi igen och satte mer press. Jag smällde på i motläggen med högerfoten, det är det jag varit mest rädd för att den inte ska palla. Det gick bra. Tills jag i stridens hetta kom från andra hållet och skulle stoppa motspelaren med utsidan av foten. Jag fick smällen precis där jag haft som mest ont och där det tagit som längst tid att läka. Jag skrek rakt ut. Det gjorde så himla ont. Gula spelare kom från alla håll, mamma, Chrille. Dom tvingade mig att lägga mig ner med foten i högläge när dom hårt lindade den med en kylpåse längst in. Chrille bar mig av planen.

Jag tror den värsta smärtan de närmsta tio minuterna var att den var lindad. Foten satt fast i ett läge som gjorde ont. När jag äntligen fick ta av bandaget kunde jag gå på foten. Stödja på den. Jag gick på den till omklädningsrummet, i duschen, till bilen, hemma. Men när jag suttit stilla i soffan ett tag var det värre, jag la mig för att sova bort det onda. Vaknade klockan två och haltade bort för att kissa, det gjorde ännu ondare då. När jag la mig igen visste jag inte var jag skulle ta vägen, smärtan var outhärdlig. Väckte Chrille som hämtade ipren till mig. Det var väldigt långa minuter innan värktabletten gav resultat.

Nu sitter jag här och är irriterad. På foten. Repar den sig inte snart blir jag riktigt förbannad. Jag vill träna. Jag vill spela fotboll. Matchen slutade 0-2. Telge var riktigt duktiga. Jag fick massa beröm av Lisa för att jag tränat så hårt i sommar och gjort en bra comeback. Vilken comeback, hann inte ens spela en hel match. Men jag kommer tillbaka. Det är bara ena sidan som gör ont den här gången. Jag vägrar bandage och kryckor. Jag kan gå på foten. Snart hoppas jag vara tillbaka på fotbollsplanen. Men då tänker jag låta bli att göra motlägg med utsidan.